Sammanfattning

I detta specialavsnitt bjuder vi in till ett ovanligt möte. Lena, EA-teamledare, samlar Erik – verksamhetsarkitekten som redan lever Prime Arch – och Johan – konsulten som lutar mer åt den klassiska ”en modell för allt”-skolan. Under sex rundor diskuterar de några av de hetaste frågorna i informationsmodellering: antalet modeller, detaljnivå, språk, perspektiv, analytiska system och arbetssätt.

Det blir ett samtal med både skarpa argument och respekt för varandras erfarenheter. Erik försvarar Prime Arch-principerna, Johan utmanar – och steg för steg närmar de sig en gemensam insikt: att framtidens arkitektur måste balansera enkelhet och komplexitet, och bygga på spårbarhet mellan verksamhet, information och data.

Ett specialavsnitt med glimten i ögat – men också med högsta allvar för alla som vill förstå varför informationsarkitektur spelar roll.

Transkript

Lena:
God morgon, Erik. God morgon, Johan. Vad roligt att vi kan sitta ner tillsammans idag.

Jag vill börja med att förklara varför jag kallat oss samman. Vi står inför ett viktigt arbete – vi ska ta ställning till hur vi bygger våra informationsmodeller. Och det här är inte bara en teknisk fråga. Det handlar om hur vi skapar en gemensam förståelse i hela organisationen, hur vi undviker dubbla sanningar, och hur vi bygger något som faktiskt används – inte bara i ett projekt, utan på lång sikt.

Ni två representerar olika erfarenheter och perspektiv. Erik, du har länge jobbat med Prime Arch och är övertygad om att det ger oss struktur, spårbarhet och anpassning för olika målgrupper. Johan, du kommer in med bred konsultbakgrund och har sett hur många organisationer brottas med för många modeller och för lite nytta. Jag vet att du lutar mer åt synsättet att förenkla och samla allt i en gemensam modell.

Jag tycker båda perspektiven är viktiga att höra. Därför vill jag att vi tar en ordentlig dialog – punkt för punkt. Vi kommer prata om antalet modeller, detaljnivå, gemensamt språk, perspektivens skillnad, analytiska system och arbetssätt. Det är sex frågor som jag vet ofta delar fältet.

Upplägget är enkelt: jag ställer frågan, Johan får börja, Erik bemöter, och sen får vi höra er båda utveckla resonemangen. Jag kommer inte ta ställning direkt, utan sammanfatta vad jag hör – och så får vi se om vi kan landa i något gemensamt.

Vi börjar med en fråga som ofta delar fältet: Behöver vi flera modeller – eller räcker det med en enda? Johan, vill du börja?

Johan:
Ja. Jag tycker faktiskt vi överarbetar när vi gör flera modeller – konceptuell, logisk, fysisk. Det blir tre olika versioner av samma verklighet, och till slut orkar ingen hålla ihop dem. Jag har sett hur dessa parallella modeller lever sina egna liv, och resultatet blir att ingen riktigt litar på någon av dem. En modell borde räcka. Då slipper vi dubbelarbete och vet var sanningen finns.

Erik:
Jag förstår din erfarenhet, Johan. Men i praktiken fungerar det inte så. Ledningen behöver översikt, verksamhetsutvecklare behöver mellannivåer, och utvecklare behöver detaljer. Om vi pressar in allt i en enda modell blir den antingen för abstrakt för utvecklarna eller för detaljerad för ledningen. I Prime Arch återanvänder vi samma objekt, men visar dem i olika vyer. Det är samma grunddata, men olika fönster mot verkligheten.

Johan:
Fast risken är ändå att vyerna drar iväg åt olika håll. Jag har sett processmodeller som säger en sak, informationsmodeller som säger en annan, och datamodeller som lever sitt eget liv. Hur undviker ni att det blir så?

Erik:
Just därför använder vi repositoryt som ryggrad. Alla objekt finns en gång, med sina relationer. Vyerna är bara olika sätt att titta på samma innehåll. Så när en chef tittar på en översiktlig processvy, och en utvecklare tittar på en teknisk informationsvy, så är det samma objekt de ser – bara presenterade på olika sätt.

Lena:
Bra. Johan, du pekar på problemet med fragmentering. Erik, du visar på hur Prime Arch löser det genom återanvändning av samma objekt i flera vyer. Det är en viktig grund: vi kan inte leva med tre versioner av sanningen, men vi kan inte heller pressa in allt i en modell. Prime Arch ger oss balansen.

Lena:
Nästa fråga: Hur mycket detalj ska vi visa i en modell?

Johan:
Jag tycker man måste gå på djupet direkt. Översiktliga modeller är mest planscher – snygga att visa upp, men ganska värdelösa när man ska fatta riktiga beslut. Om vi inte tar med detaljerna från början riskerar vi att missa viktiga samband.

Erik:
Men risken då är att vi dränker beslutsfattarna. Om vi visar kardinaliteter, attribut och modaliteter för ledningen, så tappar de intresset direkt. Prime Arch använder Zachmans nivåer: vi kan zooma. Onstage ger en begriplig överblick. Backstage innehåller alla detaljer som vi som arkitekter behöver.

Johan:
Men förenklar vi inte för mycket då? Om cheferna bara ser en översikt – tror de inte att verkligheten är enklare än den är? Det kan ju leda till naiva beslut.

Erik:
Det är en risk, men värre är om de inte fattar beslut alls för att de inte förstår modellen. Vår uppgift är att ge rätt detaljnivå för rätt målgrupp. Vi förlorar inte sanningen – vi anpassar presentationen. Det är skillnaden mellan att ge en turist en enkel karta över sevärdheter eller en teknisk ritning över elnätet. Båda är sanna, men bara den ena är användbar för turisten.

Lena:
Exakt. Johan, du vill försäkra dig om att inget tappas bort. Erik, du vill försäkra dig om att modellerna faktiskt används. Prime Archs styrka är att vi kan visa rätt nivå vid rätt tid, så vi slipper både förenklingar och informationsöverflöd.

Lena:
Nästa fråga: Kan verksamhet och IT tala samma språk – hela vägen ner till databasen?

Johan:
Jag tycker de borde göra det. Annars får vi översättningar, missförstånd och glapp. Om systemet kallar det ”customer” och verksamheten kallar det ”kund”, är det lätt att saker faller mellan stolarna.

Erik:
I teorin låter det bra, men i praktiken fungerar det inte. Leverantörer bygger system på engelska, med attributnamn som aldrig matchar verksamhetens begrepp. Prime Arch skiljer mellan tre nivåer: begrepp, informationsobjekt och datatermer. Det gemensamma språket ligger på informationsnivån. Där kan verksamheten och IT mötas utan att vi tvingar någon att tala SQL.

Johan:
Men om vi separerar så där, riskerar vi inte glapp ändå? Det är ju tre olika lager.

Erik:
Tvärtom. Vi inför en brygga. Informationsobjektet länkar samman verksamhetens begrepp med systemens datatermer. Vi kan alltid spåra tillbaka. Men vi slipper låtsas att verksamhetschefen ska förstå leverantörens tabellnamn.

Lena:
Bra poäng från båda. Johan, du vill ha en enhetlighet. Erik, du visar att vi kan nå det genom informationsnivån som bro. Prime Arch ger oss struktur så vi får gemensamt språk utan att blanda ihop roller och ansvar.

Lena:
Nu till nästa fråga: Är det egentligen någon skillnad på konceptuellt, logiskt och fysiskt?

Johan:
Jag tycker ofta inte det. Med rätt grafiska medel – färger, typsnitt – kan vi samla allt i en vy. Det blir mer rationellt och lättare att jobba med.

Erik:
Problemet är att du då suddar ut semantiken. Prime Arch skiljer tydligt på verksamhetsobjekt (verkligheten), informationsobjekt (information om verkligheten) och dataobjekt (realiseringen i system). Om vi blandar ihop dem blir det snabbt oklart vad vi egentligen beskriver.

Johan:
Men är inte det att göra det onödigt komplext? Folk vill ju se helheten i en bild.

Erik:
Helheten är viktig, men bara om vi samtidigt vet vad som är vad. Om vi klumpar ihop nivåerna skapar vi bara fler sanningar. Det är bättre att visa olika vyer av samma verklighet än att blanda ihop allt i en bild som ser snygg ut men lurar betraktaren.

Lena:
Precis. Johan, du betonar enkelheten. Erik, du betonar spårbarheten. Prime Arch gör båda möjliga: vi får överblick för de som behöver det, men vi vet alltid vilket perspektiv vi befinner oss i.

Lena:
Nästa fråga: Kan vi modellera operationella och analytiska system i samma vy – eller behöver de hållas isär?

Johan:
Jag tycker man ska hålla ihop dem. Ja, de är olika – operationella system är transaktionella, analytiska bygger på kuber och dimensioner. Men det är bättre att visa allt i samma modell, annars riskerar man att BI-teamet lever sitt eget liv och verksamheten ett annat.

Erik:
Jag håller med om att helheten är viktig, men logiken är helt olika. Prime Arch separerar vyerna men knyter ihop dem via informationsobjekten. Då ser vi hur operationell data förädlas till analytisk, utan att blanda logikerna i samma bild.

Johan:
Fast om vi skiljer för mycket, då blir det just den fragmentering jag oroar mig för. Då har vi en modell här och en annan där.

Erik:
Inte om vi använder metaobjekten rätt. Då har vi alltid spårbarhet tillbaka till informationsnivån. Vi kan skilja på vyerna men ändå hålla ihop helheten.

Lena:
Bra diskussion. Johan, du betonar risken för silos. Erik, du visar hur Prime Arch undviker det genom att koppla ihop via informationsobjekt. Här är vi faktiskt ganska överens – men Prime Arch gör skillnaden begriplig.

Lena:
Sista frågan: Ska vi arbeta med en stor gemensam karta, eller flera avgränsade modeller?

Johan:
En karta. Det är det enda sättet att vara säker på att vi inte tappar helheten. Om alla bygger sina egna små modeller vet man aldrig hur de hänger ihop.

Erik:
Problemet är att den kartan blir för stor och oanvändbar. Prime Arch säger: modellera bara det som har syfte. Börja i frågan, sök det gemensamma, och tänk på underhåll. Det är bättre med få modeller som används än en gigantisk karta som blir hyllvärmare.

Johan:
Men då kan man ju missa saker. Om vi inte tar med allt – hur vet vi att vi inte har lämnat något viktigt utanför?

Erik:
Vi missar inget, för vi bygger strukturen rätt. Metaobjekten och nivåerna håller ihop helheten, även när vi avgränsar. Vi fångar det viktiga, utan att överarbeta.

Lena:
Där har vi det. Johan, du vill säkra helheten. Erik, du vill säkra användbarheten. Prime Arch ger oss båda: helheten via metaobjekten, och användbarheten via avgränsning.

Tack båda två. Vi har nu gått igenom sex viktiga frågor om informationsmodellering – från antalet modeller till hur vi faktiskt ska arbeta i praktiken.

Johan, du har tydligt pekat på riskerna: fragmentering, glapp och att vi kan förlora helheten om vi delar upp för mycket. Erik, du har visat hur Prime Arch svarar på just de utmaningarna – genom nivåer, vyer och metaobjekt som håller ihop helheten utan att vi drunknar i detaljer.

Det jag tar med mig är att vi inte kan välja antingen enkelhet eller komplexitet. Vi behöver båda – men på rätt plats, för rätt målgrupp. Och det är där Prime Arch ger oss verktygen. Vi bygger inte modeller för modellens skull. Vi bygger styrbarhet, beslutsstöd och en struktur som lever vidare.

Så jag vill vara tydlig: vi kör på Prime Arch. Men Johan, din erfarenhet är värdefull. Du kommer att vara viktig för att påminna oss om helheten och se till att vi inte fastnar i metod för metodens skull.

Jag känner mig trygg i att vi som team, med er båda, kan bygga något som verkligen gör skillnad – inte bara för oss, utan för hela organisationen.

Johan:
Jag måste säga… jag börjar bli övertygad. En enda modell lät bra i teorin, men jag ser styrkan i Prime Archs sätt. Det verkar mer hållbart.

Erik:
Välkommen in i laget. Det är när vi kombinerar din erfarenhet med Prime Archs struktur som vi verkligen får effekt.

Lena:
Precis. Då bestämmer vi det här: vi kör på Prime Arch. För vi ska inte bara bygga modeller – vi ska bygga styrbarhet och skapa verkligt värde.

Länkar

🎧 Lyssna på Spotify
📱 Öppna i Prime Arch-appen

Bakgrundsartiklar på LinkedIn

En modell som håller – samma objekt, flera vyer (Patrik Hallén)

Informationsmodellering: Kan vi samla olika perspektiv i en och samma modell? (Peter Tallungs)