Sammanfattning
Hur mycket detalj ska du visa i en modell – och hur vet du att du inte går för djupt eller håller det för ytligt? I det här avsnittet går vi igenom varför Prime Ark jobbar med standardiserad nivåindelning, hur det hjälper olika roller att samarbeta, och varför konsekvens i nivåval är avgörande för att bygga modeller som både håller ihop och går att använda.
Transkript
Patrik:
Välkommen tillbaka till Prime Arch-podden. Jag heter Patrik Hallén, och idag ska vi prata om en fråga som många tycker känns både självklar – och ändå jättesvår. Vi ska prata om standardiserad nivåindelning i Prime Arch. Det här handlar om hur mycket detaljer vi visar i våra modeller, och på vilken nivå vi jobbar. Och jag lovar – det här är en av de saker som kan avgöra om en modell blir användbar eller bara hamnar i en PowerPoint som ingen tittar på.
Elin:
Men Patrik… måste man verkligen bestämma på vilken nivå man jobbar? Kan man inte bara modellera på känsla?
Patrik:
Jag förstår precis hur du tänker. Och det är en vanlig fälla. För om vi bara modellerar på känsla, så kommer vi nästan alltid in i problem. Låt mig ta ett exempel. Tänk dig att du tittar på en karta. Nivå 1 visar hela världen. Det är som processområden i Prime Arch – en grov översikt där du ser de största blocken i verksamheten. Nivå 2 zoomar in på Europa. Det motsvarar processgrupper – grupper av processer som hör ihop. Nivå 3 visar Spanien – nu börjar vi se tydligare vad som händer i ett land, ungefär som när vi beskriver en enskild process. Nivå 4 zoomar in på Palma de Mallorca. Här börjar vi se gator och stadsdelar. Det motsvarar processsteg. Och Nivå 5 går ner på kvartersnivå. Nu ser du exakt vilka hus som ligger på vilken gata – precis som när vi modellerar processaktiviteter. Alla nivåer är korrekta – men för olika syften. Ingen vill ha en världskarta när man ska hitta till en gata i Palma de Mallorca. Men samtidigt är det helt omöjligt att visa hela världen på en kvarterskarta. Det är exakt samma sak i Prime Arch. Vi behöver bestämma på vilken nivå vi jobbar. För Anna, som är verksamhetsutvecklare i offentlig sektor, räcker det ofta att jobba på nivå 2 eller 3. Hon vill se helheten utan att drunkna i detaljer. Erik, som arbetar som verksamhetsarkitekt, arbetar ofta på nivå 3 och 4. Han behöver förstå hur processerna ser ut i detaljer, vilka steg de innehåller och hur de hänger ihop med information och system. Johan, som är konsult och kanske är inblandad i ett specifikt effektiviseringsinitiativ, behöver ibland gå ända ner på nivå 4 och 5. Där handlar det om att analysera processaktiviteter i detalj för att hitta förbättringspotential. Och Lena, som leder ett EA-team, behöver kunna växla mellan alla nivåer beroende på vem hon pratar med. För ledningen kanske det räcker med nivå 2. Men för ett projektteam kan hon behöva zooma ända ner på nivå 4 eller 5. Det är därför vi i Prime Arch har en gemensam nivåindelning – så att vi alltid vet hur mycket detalj som syns i varje vy.
Elin:
Men Patrik… hur vet man vilken nivå som är lagom? Finns det någon regel?
Patrik:
Jättebra fråga. Och det är här Prime Arch kommer in med något som vi tycker är otroligt viktigt – standardiserad nivåindelning. Poängen är inte att du måste använda exakt alla fem nivåer varje gång. Poängen är att du ska vara konsekvent. Det betyder att alla i organisationen vet vad vi menar när vi säger “nivå 3.” Och det gör att modellerna går att förstå, jämföra och underhålla. För Anna betyder det att hon kan arbeta på en översiktsnivå och ändå veta att Erik kan fylla på detaljer på nivå 4. För Johan innebär det att han kan leverera en modell till kunden som kan byggas ut i fler nivåer senare. Och för Lena är det en livlina när hon leder sitt team – så att alla vet vilken detaljnivå de ska jobba på.
Elin:
Men Patrik… riskerar det inte att bli stelbent med fasta nivåer? Ibland kanske man vill hoppa över en nivå.
Patrik:
En helt rimlig fråga. Och svaret är att Prime Arch inte är dogmatiskt. Vi säger inte att du måste använda exakt alla nivåer i varje situation. Men vi säger att du behöver bestämma vilka nivåer som gäller i just ditt arbete. Det viktiga är inte antalet nivåer – utan att du är tydlig och konsekvent. Annars blir det kaos. Tänk dig att du får en modell som blandar objekt från flera olika nivåer – kanske både processområden, enskilda processer och detaljerade aktiviteter i samma bild. Då blir det snabbt rörigt. Och ännu värre blir det när angränsande modeller – som borde kunna kopplas ihop – inte går att förena, eftersom de är beskrivna på helt olika nivåer. Det är där standardiserad nivåindelning gör hela skillnaden. Den gör att vi kan bygga sammanhängande modeller, där varje vy är begriplig, och där helheten faktiskt håller ihop. I nästa avsnitt ska vi prata om begriplighet och användarvänlighet i Prime Arch – alltså hur vi gör våra modeller så enkla och intuitiva att andra faktiskt vill använda dem. Tack för att du har lyssnat idag. Jag hoppas att du nu ser varför standardiserad nivåindelning är en av de viktigaste nycklarna för att bygga modeller som både är användbara och hållbara. Välkommen tillbaka till Prime Arch-podden.
Länkar
🎧 Lyssna på Spotify
📱 Öppna i Prime Arch-appen